I would like you to think. Twice.

Ibland är man mer korkad än annars. Jag har tagit bort födelsemärken från röven och nacken, äntligen, ett orosmoment mindre. Nu kan jag inte sitta ner, inte ligga på rygg, bocka mig ner eller vrida på huvudet. Happ. Dessutom svimmade jag vid Slussen strax efteråt och nu börjar bedövningen släppa. Aj. Känner ett starkt behov av mamma då min mentala ålder börjar sjunka. Moget. Men hur fint vore det inte att bli lite omhändertagen, klappad över håret, kliad på ryggen och få maten lagad. Sisådär jättefint. / Johanna 11 år.

Men nä, för mitt moderskepp är 45 mil norrut så jag får ligga på mage i min säng å nynna "aall byyy myyseelf, don't wannaa beee..." tills jag somnar igen. Inte för att jag tycker synd om mig själv, näe, nä nä. Men... Joråsåatteh, och på lördag är det tävling, 21 km terränglöpning igen, genomtänkt.
Hoppas röven är hård nog så inte stygnen guppar upp. Spännande.

Not you again

Man skulle nästan kunna gissa vilken dag det är bara av att bussen från punkt A till B som normalt tar 20 minuter i rusningstrafik tog 1h och 25 minuter idag. Inte för att det stör mig särskilt... ofrivillig paus i livet. Som en minisemester...

One step ahead.

Lördag. Lördag, lördaglördaglördag. Ja. Min hud tål inte sol. Som om det vore en nyhet efter 26 år av genomskinlighet kontra rödflammande. Nu var jag i och för sig onödigt taskig mot mig själv, men det är alltid bättre att skämta om saker själv, så gör det inte lika mycket när andra är lustiga över ens hudton, litenhet eller vad det nu är.

Hursom. Jag är röd. För att det har varit en fantastiskt fin lördag. Sovmorgon, 12 km löpning i strålande sol ute vid Hellas med Niklas och Johanna. Picnic och bad följt av grillkväll i solnedgången med bror med fru, Johanna med Nicola och Anders med Malin. Den där tröttheten kroppen får efter att ha lekt utomhus en hel dag och den där doften av soltrött sommarbadad hud. Nöjd.

The wind blows in every direction...

Fredag. Fredagfredagfredagfredag! Det är klänningsvarmt, min kropp strejkar men det är löning. Svenskens bästa dag, fiiiint!

I wanna take you to gay bar...

Onsdag. Lillördag innebär fest. Eller jobb, löprunda runt årsta och simning. Men pepp, två dagar till helg!

Mission accomplished!

Salomon Trail Tour goes Kullamannen gick inte riktigt som någon utav oss hade tänkt.  Framme vid Grand Hotell Mölle på fredagkväll lyckades vi efter för mycket fnissande, nymålade naglar, taktiksnack och en stark längtan efter hotellfrukosten somna senare än bra.  Det är ofrånkomligt något speciellt med tävlingsmornar och kombinationen säsongspremiär med vår förmåga att peppa upp varandra gjorde att frukosten blev något svårare än vanligt att trycka ner.
Medans vi hämtade ut nummerlappar och hoppade i tightsen regnade det, vilket konstigt nog ökade peppen ännu mer. Så med överpepp, några nervösfjärilar i magen och en lätt uppvärmning kröp vi fram till 4 min startguppen och sen gick starten.

Studsandes över stenar och rötter i leran vaknade kroppen till liv och genom lövskogen började folkmassan tunnas ut och precis när vaderna började ifrågasätta sin uppgift vände uppförsbacken mot en välkomnande nedförsbacke, och när knäna började undra om det är det här de ska syssla med nu planade det helt plötsligt ut igen för ett litet tag och hoppandet över gräs, sten och genom löv fortsatte. 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9 kilometer som bara försvann och sen kommer den tionde skylten och jag hör Johanna skrika bakom mig att det faktiskt är mindre än hälften kvar. Sen springer det helt plötsligt upp en snabb herre vid min sida och skriker "Kom igen! Vi spurtar i mål, det fixar du!" Mål? Nu? Jaha, å vips är vi i mål och har avverkat de första 12,4 km och får våra nya nummerlappar för att få njuta av +menyn i form av 7 km till i "Dödens zon", något som killen med spurterbjudandet troligtvis valt att avstå, konstigt nog.

Vi fick varsin klapp på axeln samt ett lycka till från mål och springer sedan förbi tre personer till som önskar oss lycka till med omsorg i rösten och med viss oro joggar vi iväg i ett lite för fegt tempo. Tills vi kommer in i en obanad lövskog där benen får visa vad de går för medan vi flinar oss genom upp och nedför, följt av 1 km klapperstenshoppande samt en stilfull vurpa av Johanna. Därefter dyker ett gäng rastande turister upp och vi inte kan hålla oss utan frågar hur många tjejer som sprungit förbi innan... "-bara en!"... och helt plötsligt blev jag 10 kilo lättare och råkar skrika PEEEEPP!!! med total eufori och startar därefter nästa bergsbestigning och krälande i lövjord bland gråsuggor i lite för energisk hastighet. Johannas vader flög upp och jag diskuterade styrkebalansen mellan höfter och obefintliga vader och konstaterade att jag hädanefter ska höja ståbordet och göra tåhävningar alla timmar på jobbet. Sen kom det ett blåbärsnår, ett enivst enris, en nedförsbacke, glada hejjarop och skrik samt en mållinje.

 Oh. Jaha. Men. Okej!

Johanna svävade in på en 2:a plats och jag hoppade upp på prispallen som 3:a.  Å det får man väl ändå påstå är en heelt okej start på säsongen. PEEEEPP!!

Take less give more.

Solen skiner, tåget rullar, jag har finnar som en tonåring och träden är gröna. Min smoothie är grön och peppen lite för stor. Sådär när man inte får nån ordning på tankarna för att man är lite nervös och mycket överpepp. Kan iofs hända att jag kommer avlida i en allergisk chock för smoothien gör att det kliar som satan i käften. Men den är god.
Jaja. Helg, packad väska å tortyr coming up...

You are a problem. Without the blem.

Teknik. Jag hatart. Min nya klocka är inte kompatibel med min dator, så jag uppdaterade, fast det går ändå inte, för helt plötsligt behövs det en ännu nyare version som innebär att jag måste byta operativsystem, vilket inte går att ladda hem utan man måste köpa det. På riktigt köpa, till brevlådan. A.R.G.
Klockfan, datorn och telefonen åker ut genom fönstret väldigt snart. Fast det går inte. För om man inte har en telefon finns man inte, och har man inte en dator blir livet tråkigt. Skit.

Jaja. Jag har haft några fina timmar med min fru som räddade dagen. Vi undvek att bli våldtagna i våldtäktsparken och åt glass och glodde på konstiga människor istället. Hon är en fördjävla fin kvinna min fru, hon är troligtvis den skönaste kvinnan som går i ett par skor. Inget knuss, inget lullull eller gulligull. Saker och ting är och det är inget mer med det och det så jävla fint, jag älskar henne. Ursäkta svordomar, men det krävs för att framföra tyngden i hur mycket en hona som hon betyder.

I helgen är det tävling, jag ska ner till obekanta trakter och springa i uppförsbackar. Skåne. Tur att jag jobbar med massa folk som härstammar från södra Sverige så att jag lärt mig deras språk.

I'll kill her...

Så jävla mycket måndag. Lyssnar på det här och undrar varför det kvinnliga släktet tävlar mot varandra hela tiden istället för att hålla ihop och stötta varandra. Jag vill inte, ursäkta språket, ha fittor i min närhet, gud så otrevligt det låter, men kära hjärtaness vad otrevligt det är med sneaky fula små flickor som inte kan hålla i ordning på sin egna hjärna och mitt och ditt. Be om ursäkt och skämms, unge. Sa ju att det var måndag. Massor av måndag.

Thickle that fat...

Jag ljög. Eriksdalsbadet har inte ens kakelplattor, de har bara svarta ränder man ska följa efter, fast jag brukar ändå simma in i linorna och få sår på händerna. Igår sken solen in och ner i bassängen, om man tittar på ytan när man ligger under vattnet är det lite som om man vore i ett varmt turkost hav. Fast tittar man ner igen ser man troligtvis en svart svävnade hårboll nånstans närmare botten. Så var den illusionen borta. Det gäller att roa sig med det lilla.

Jag har grav träningsvärk i min röv och prestationsångest. I fredags började jag löpturen med att inhalera en fluga och blev tvungen att stanna för att hosta upp den. Det resulterade i att jag råkade hosta så gravt att kräkreflexen vaknade. Hoppsan. När jag sprungit klart var luften fortfarande ljummen och världen vacker så jag gav benen ett fyspass, tyvärr glömde jag bort att porten låser sig själv efter kockan åtta. 42 minuter senare kom det en granne och låste upp. Tur för mig att det var ljummet ute, osis för min röv att bästa sättet att roa sig på var att hoppa jämnfota upp o ner för porttrappen. Idag är det tänkt att jag ska springa långt. Min röv vill annat.

Om nån undrar så nej, jag har inget liv.
Förutom jobba, träna, äta, ligga på soffan med en godispåse och slåss om täcket på nätterna... nada!
Japp, det är otroligt spännande.